lördag 29 augusti 2009

The Merry Pranksters-medlem bakom Vietnam-skildring

Somliga saker är värda att vänta på. Ett av de mer... extrema exemplen är en novell om Vietnam-kriget skriven i början av 1960-talet av Ken Babbs, medlem i The Merry Pranksters.

1964 samlades gruppen runt författaren Ken Kesey för en "road trip" i en psykedeliskt målad buss genom USA. Resan var ett socialt experiment som TÄNJDE PÅ GRÄNSERNA för vad som var acceptabelt i dåtidens amerikanska samhälle. Chaufför på resan var Neal Cassady, känd som förlagan till Jack Kerouacs Dean Moriarty i On the Road. Lite senare började The Merry Pranksters anordna så kallade Acid Tests - regnbågsvibrerande multimediafester med LSD som bränsle där The Grateful Dead agerade husband. Vid sidan av Kesey, var Babbs drivkraften i The Merry Pranksters. Gruppens eskapader kommer snart på film. Det är regissören Gus Van Sant som jobbar med en filmatisering av Tom Wolfes kultförklarade bok The Electric Kool-Aid Acid Test som handlar om gruppen. Filmen är planerad att släppas 2010.

Novellen som Ken Babbs skrev heter Who Shot the Water Buffalo? och är fortfarande inte utgiven. Men det finns åtminstone en chans att läsa ett avsnitt ur texten. Lost a Bird, Gained a Bird heter smakprovet och finns i en liten bok tryckt i 400 exemplar. Samtliga är signerade av författaren.

Men varför ska man bry sig om ett utdrag ur en novell från 1960-talet som aldrig publicerats? Helt enkelt för att Lost a Bird, Gained a Bird är ett riktigt bra tidsdokument. Babbs var helikopterpilot i Vietnam-kriget och erfarenheterna därifrån resulterade i en ögonvittnesskildring från en konflikt som skakade om världen.

Det skulle vara lätt att avfärda Ken Babbs som en misslyckad författare som alltid stått i skuggan av bäste vännen Ken Kesey. Sistnämnda skrev ju trots allt Gökboet. Men Lost a Bird, Gained a Bird är inget mediokert verk utan bjuder på riktigt välskriven prosa. Det är både lättsam och nattsvart läsning. Babbs berättar om en vardag mitt i brinnande krig där deltagarna blir märkbart uttråkade, men där det meningslösa våldet också finns närvarande. Det är denna kombination av stämningar som gör de tjugofyra sidorna så läsvärda. Det faktum att Ken Babbs var en av 1960-talets mest betydelsefulla personer från den amerikanska motkulturen ger förstås också materialet extra tyngd.


Beställ Lost a Bird, Gained a Bird här.

Fotnot: Under juli 2009 gjorde jag en intervju med Ken Babbs. Mer info om denna kommer inom kort. Enligt Babbs finns det ännu hopp om att boken ska ges ut.

lördag 8 augusti 2009

Svensk affischkonst på Nordiska Museet

1960- och 1970-talens svenska affischkonst dammas av emellanåt och visas upp på museer och konsthallar, dvs. miljöer som ligger långt ifrån var affischerna ursprungligen kunde beskådas. Att affischerna plockas fram ur arkiven är förstås viktigt. Perioden var betydelsefull på flera plan. Affischerna innehåller ofta politiska kommentarer med en direkthet som inte så ofta syns i dag. Dessutom är flera av bilderna intressanta ur ett estetiskt perspektiv. Färgstarka och hallucinatoriska retar de ögat och de lekfulla kompositionerna skapar reaktioner hos betraktaren. Affischerna inspirerar och får många av oss att le, somliga tycker att de är "flummiga" produkter av hippiekonstnärer.

På Nordiska Museet i Stockholm visas till och med den 4:e oktober utställningen Proggens affischer. Besökaren hittar verk som Kjartan Slettemarks Nixon med kaffekopp (1971) och Carl Johan De Geers Vägra Vapen (1967). Med på utställningen finns också Sture Johannessons Revolution means revolutionary concsiousness (1968), för de flesta känd som "Hashflickan". Bilden väckte stor uppmärksamhet i samband med en utställning på Lunds Konsthall. Utställningen stoppades och affischer brändes! Trots den stränga censureringen av Johannesson, har "Haschflickan" etsat sig fast i svenskarnas medvetande. Bilden, som bland annat syns skymta förbi i Lucas Moodyssons film Tillsammans, är numera ett hett samlarobjekt.

Proggens affischer visar också en koncertaffisch som gör reklam för en spelning med det i dag kultförklarade bandet Hansson & Karlsson. Bilden är gjord i samma anda som de psykedeliska affischer som var vanliga i Californien under 1960-talet, vilka i sin tur var starkt influerade av Alfons Mucha, en tjeckisk affischkonstnär verksam i Paris under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Hansson & Karlsson-affischen håller onekligen samma klass som de bilder som skapades av de amerikanska affischmakarna. Vilt och ohämmat rör sig bokstäverna över bilden. "Lucy is at Filips. REGERINGSG. 27-29", står det på affischen. 

"HANSSON & KARLSSON... FREAK OUT", läser jag i nedre vänstra hörnet. "TICKETS 5 KR.

F
L
A
S
H
IT"

Affischkonsten så som den såg ut på 1960-talet försvann i och med punken och 1980-talets plastiga uttryck. I dag finns ett nyvaknat intresse för hippierörelsens bildvärld. Psykedelisk, bubblande och politisk utmanar den betraktaren. 

Besök Nordiska Museets hemsida här.

söndag 2 augusti 2009

Kungen heter Arthur

Arthur är en amerikansk tidning om motkultur (och en hel del musik) som är helt fantastisk. Just nu är det min gjutna favorittidning och precis vad jag har letat efter under många år. Numera finns Arthur inte längre i pappersform, utan lever kvar på nätet. Men jag väntar tålmodigt på att den ska återuppstå. 

Den som vill ta del av de gamla fysiska numren kan fortfarande göra det. På Arthurs hemsida finns ett flertal nummer fortfarande tillgängliga. Ok, några har sålt ut och några är ganska dyra eftersom det bara finns ett fåtal exemplar kvar. Priserna varierar mellan sex och etthundra dollar! Det verkar som att Arthur börjar uppnå kultstatus, så man kanske inte ska vänta för länge med att inskaffa de exemplar man vill ha. Om man inte vill beställa gamla nummer utan att först ha tittat i tidningen, kan man ladda ner nummer 31 och 29 i pdf-format på tidningens hemsida.

I tidningen hittar läsaren en hel del artiklar som handlar om musik. Det är därför lätt att få för sig att detta är en musiktidning, men den gemensamma nämnaren är motkultur och Arthurs slogan är "homegrown counterculture". I oktober-numret 2008 intervjuas bandet Brightblack Morning Light. Artikeln handlar om mycket mer än om bandets musik. Brightblack Morning Light pratar bland annat om miljöförstöring och hur det är att bo ute i den amerikanska vildmarken. Det är förstås alltid en risk att läsa om ett av sina favoritband, men min bild grusas inte, snarare tvärtom. I ett långt och inspirerande reportage - långt för att Arthur har låtit sig inspireras av 1960-talets New Journalism - tecknas ett porträtt av de två bandmedlemmarna Nabob och Rabob som känns både varmt och sympatiskt. Arthur är inte ute efter att dissa sina intervjuobjekt. De verkar snarare se dessa som en del av "Arthur-familjen", ett nätverk där kreativa och spännande människor som serieförfattaren Alan Moore, journalisten Daniel Pinchbeck och medieteoretikern Douglas Rushkoff ingår. Sistnämnde har för övrigt ett kort inhopp i Psychic TV på sin CV.

Arthur online är förstås inte lika bra som i pappersform, men den digitala versionen får duga för stunden; jag håller tummarna för att tidningen återuppstår eller att redaktören Jay Babcock ger sig i kast med ett nytt vågat projekt. Tills dess är Arthur den okrönte kungen i tidningsvärlden.


Besök Arthurs hemsida här.