onsdag 29 december 2010

Ekarkivet summerar årets kulturhändelser

MUSIK
Kawabata Makoto på
Wundergrund-festivalen.
Japanese New Music Festival. Live-konceptet Japanese New Music Festival med Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple och Yoshida Tatsuya från Ruins besökte i slutet av oktober den experimentella musikfestivalen Wundergrund i Köpenhamn. De tre musikerna, vilka utgjorde totalt sju akter, bjöd på humor, lekfullhet och framför allt - rå energi.


KONST
Homo Sapiens Sapiens. Pipilotti Rist. Homo Sapiens Sapiens är ett drömskt, psykedeliskt, introvert kalla det vad du vill-verk som skapats för att betraktas i... horisontallägePå mjuka böljande soffor. Verket visades under våren på Louisiana i danska Humlebaek i samband med utställningen The World Is Yours. Med på utställningen var också Yayoi Kusamas magiska Gleaming Lights of the Souls.


SAKPROSA
Orange Sunshine - The Brotherhood of Eternal Love and its Quest to Spread Peace, Love and Acid to the World. Nicholas Schou. Den amerikanske journalisten Nicholas Schous grundliga arbete om The Brotherhood of Eternal Love, en religiös grupp i 1960-talets Kalifornien som använde LSD som sakrament och senare startade en omfattande smugglarverksamhet, rekommenderas varmt om man är intresserad av 1960-talets motkultur.


LITTERATUR
Vertigo förlag. I början av december postade Vertigo-förläggaren Carl-Michael Edenborg ett inlägg på sin blogg där han vädrade sitt missnöje mot att Sveriges kultursidor ignorerar förlagets utgivning. Det är synd att så är fallet, men knappast förvånande; den mest intressanta kulturen diskuteras sällan på kultursidorna. I inlägget skriver Edenborg att förlaget överlever även utan recensioner. Tack och lov för det.


VIDEO
Mirages. Sabrina Ratté. Den kanadensiska videoregissören Sabrina Rattés kortfilm Mirages var årets videoupptäckt och musiken i filmen, skapad av artisten Le Révélateur, var rena kraut-drömmen à la Tangerine Dream runt utgivningen av albumet Rubycon.


BLOGG
The Sound Of Eye. Video-bloggen The Sound Of Eye grävde fram saker som legat glömda i decennier. Opolerad som ett gammalt pappersfanzine är The Sound Of Eye så mycket intressantare än alla trötta bloggar utan egentligt innehåll.

torsdag 9 december 2010

Att vara eller inte vara

Skulle världen se bättre ut om vi talade annorlunda?

Den polsk-amerikanske filosofen och språkforskaren Alfred Korzybski såg det engelska verbet "is" och alla dess former som språkets största problem. "Isness is an illness", hävdade han. D. David Bourland, Jr., elev till Korzybski, inspirerades av sin lärare och ansåg att ordet "is" inte längre skulle användas. Denna nya variant av engelska kallade han E-Prime.

Bourland dog för tio år sedan. Och för 60 år sedan lämnade Korzybski jordelivet. Något som mig veterligen inte har uppmärksammats av... någon. Få personer utanför språkvetarkretsar känner i dag till E-Prime.

Robert Anton Wilson.
Foto: Wikipedia.
"'Is', 'is', 'is' - the idiocy of the word haunts me", har den amerikanske författaren Robert Anton Wilson (bilden) sagt. Men går det att sluta använda ett så pass vanligt ord som "är"? Och vad skulle vi tjäna på att sluta använda verbet? Förespråkarna av E-Prime menar att ett språk utan "är" blir mindre dogmatiskt och minskar risken för missförstånd.

Vi lever i ett samhälle där kommunikationen står i fokus och kanalerna för att kommunicera bara tycks bli fler och fler. Samtidigt verkar få benägna att vilja diskutera hur vi, rent språkligt, kommunicerar med varandra.


Robert Anton Wilson har skrivit en artikel om E-Prime. Läs texten här.

Fotnot: Det sägs att Bourland själv alltid talade i E-Prime. Enligt en student som tog hjälp av språkforskaren inledde han sina telefonsamtal med frasen "David Bourland here. How goes it?".

onsdag 8 december 2010

Bortglömd avantgarde-filmare får nytt liv på nätet

Hennes filmer har utelämnats från historieböckerna och på Wikipedia anges inte ens hennes födelseår. Men vill man bekanta sig närmare med filmaren Storm de Hirsch finns det en chans att göra det på UbuWeb, som fortsätter att vara en fantastisk källa till avantgarde-kultur.

Storm de Hirsch beskrivs som en viktig aktör i New Yorks alternativa filmscen på 1960-talet, även om erkännandet uteblev. Hon började sin bana som poet och gav ut flera verk. Så småningom sökte hon efter ett nytt sätt att uttrycka sig och började i stället göra experimentell film.

16-millimetersfilmen Peyote Queen av Storm de Hirsch från 1965 är en dansant, humoristisk och lekfull resa in i ett förändrat medvetandetillstånd. Färgstarka mönster flimrar i takt med den "primitiva" musiken, som tycks vara hämtad från någon form av... extatisk ritual.


Se Peyote Queen av Storm de Hirsch här.

Marie Menken i Alhambra

Marie Menken (död 1970) var experimentell filmare och "societetslejon" i New York.

Vid sidan om det egna filmandet medverkade Marie Menken i flera av Andy Warhols filmer, däribland Chelsea Girls från 1966.

Arabesque for Kenneth Anger (1958-1961) är titeln på en 16-millimetersfilm av Marie Menken som nu finns att se på UbuWeb. Filmen spelades in under en dag i Alhambra i Spanien. Musiken är komponerad av den japanske kompositören Teiji Ito.


Se Arabesque for Kenneth Anger här.

söndag 5 december 2010

Superhjälte gör hallucinatorisk resa i Birdy Nam Nam-video

Den amerikanska hemsidan Dangerous Minds tipsade häromdagen om en video till The Parachute Ending av franska DJ-kollektivet Birdy Nam Nam. Videon beskrivs av Dangerous Minds som "gorgeously psychedelic". Jag kan bara hålla med.

I videon färdas en superhjälte genom en psykedelisk värld där sockerbitar faller från himlen och exploderar då de når marken. När röken från explosionerna lagt sig framträder en slags märkliga statyer. Sockerbitarna är förstås en referens till LSD (vilket ibland droppas på sockerbitar) och uttrycket "drop acid not bombs".

Birdy Nam Nams kyliga, elektroniska ljudbild och marsch-raka beats lär inte uppskattas av alla; personligen hade jag föredragit någonting mera subtilt och organiskt. Men videon är väl värd att bekanta sig med även om man inte gillar musiken.

Animationerna till videon är gjorda av Will Sweeney, som vanligtvis gör flyers, t-shirts och serier. Regissör är Steve Scott. Deras film har valts ut till You Tube Play. A Biennal of Creative Video (ett samarbete mellan Guggenheim museet, YouTube och företaget HP), där bland andra Laurie Anderson sitter i juryn.


Se videon till The Parachute Ending här.

torsdag 18 november 2010

Virpi Pahkinen i DN

I Dagens Nyheters söndagsbilaga intervjuas svenskfinska solodansaren och koreografen Virpi Pahkinen.

I intervjun berättar hon bland annat om när hon reste till Ecuador och tog den hallucinogena växtdrogen ayahuasca, en upplevelse som hon beskriver som "ett möte med Gud". Och vid ett besök i Vietnam åt Virpi Pahkinen ett ...pulserande ormhjärta, utskuret ur en levande orm.

"Mina verk har ofta ormtema, och jag hade läst att just den här sortens orm innehöll naturligt amfetamin, och att det gav en väldig kraft att äta den. Jag drack även ormens galla och blod", säger Virpi Pahkinen.

Men Virpi Pahkinens liv består inte enbart av spirituella experiment och mystiska riualer. Bakom hennes framgångar som dansare ligger år av hårt arbete; inför större framträdanden repeterar hon fem till sex timmar varje dag.

Nämnda intervju finns så vitt jag vet tyvärr endast återgiven i söndagens papperstidning. Om man inte har tillgång till denna, rekommenderas en annan intervju med dansaren publicerad 2002 i DN. I artikeln berättar Virpi Pahkinen om Bardo, en dansföreställning inspirerad av Den Tibetanska Dödsboken. Sistnämnda är en helig skrift inom den tibetanska buddhismen. Skriften läses för nyligen avlidna och syftar till att ge vägledning in i döden.


Läs intervjun här.

måndag 8 november 2010

Sabrina Rattés hägringar

Wow.

Det är inte varje dag man ser något som får en att fantisera om att skutta runt barfota på en sommaräng med vinden i håret och ett fånigt leende på läpparna. Eller något liknande. För de som söker audiovisuella kickar av det psykedeliska slaget är mötet med videon
Mirages av Montréal-baserade Sabrina Ratté lite som att... komma hem. Hennes experimentella 18-minutersvideo är nämligen en hallucinatorisk kalejdoskop-resa in i en parallell verklighet där färgerna är uppskruvade till max.

Mirages är lågbudget-enkel och raffinerad på samma gång. "I simly shot the images with a small digital camera", skriver Sabrina Ratté i en kommentar på Vimeo när hon får frågan om vilken utrustning hon använder. Kanske är det därför den är så bra.

Om Sabrina Ratté vet jag ytterst lite. En googling avslöjar att hon driver bloggarna Diamond Variations och Fin de Cinema samt att hon sedan december 2009 deltar i 52 Pick-Up, ett projekt som går ut på att göra en video i veckan under 52 veckor i följd. Men jag lyckas inte hitta någon biografi om Sabrina Ratté, ingen hemsida.

Genom den utmärkta bloggen The Sound Of Eye, där jag först hörde talas om Mirages, får jag reda på att Sabrina Ratté ägnat sig åt film i nästan tio år samt att hon har ett pågående samarbete med musikern Le Révélateur (även han från Montréal). Sistnämnda har gjort musiken till Mirages. Hans Tangerine Dream med en touch av Terry Riley-aktiga musik har en pulserande, kosmisk klang som är som gjord för Sabrina Rattés färgexplosioner.

Är Mirages ett videokonstverk? Eller "bara" en musikvideo? Allt jag vet är att Mirages är en fantastisk snygg film. Förförisk lockar den in mig i en magisk bildvärld där jag inte kan sluta titta.

En riktigt fet upplevelse helt enkelt.


Fotnot 1: "Mirage" betyder hägring, illusion. En hägring är enligt Ne.se ett "optiskt fenomen i atmosfären orsakat av ljusets brytning inom vissa luftlager".

Fotnot 2: Le Révélateurs Arco Naturale är ett Krautrock-pumpande guldkorn väl värt att bekanta sig närmare med. Låten finns på artistens Soundcloud-sida.

Se Mirages av Sabrina Ratté här.

fredag 5 november 2010

Psychic TV återuppstår

Förra hösten aviserade Genesis Breyer P-Orridge på sin hemsida att Psychic TV skulle splittras; den inplanerade spelningen i Moskva skulle bli den sista någonsin. Men fans av det eminenta psych-rockbandet kan nu glädjas åt att de tycks ha återuppstått - den 9 december gör Psychic TV nämligen en spelning ("a live disconcert") på Club Europa i Brooklyn, New York.

Om återföreningen är tillfällig är oklart.

Genesis Breyer P-Orridge påbörjade under hösten en kort Europa-turné med sina gamla kollegor i Throbbing Gristle, men i slutet av oktober beslöt sig den legendariske frontfiguren för att lämna turnén. Bandet valde att genomföra resten av turnén, som avslutas ikväll i Porto, under namnet X-TG.

onsdag 20 oktober 2010

Japanese New Music Festival besöker Köpenhamn

Galenskap på gränsen till psykos, öronbedövande "oväsen" och en stor skopa humor. Detta och mycket mer kan publiken troligen räkna med när musikkonceptet "Japanese New Music Festival" kommer till Köpenhamn den 29 oktober.

Tre rutinerade japanska musiker inom psykedelia och punk utgör de totalt sju akterna som framträder under kvällen, däribland en slimmad upplag av det kultförklarade psych-rockbandet och kollektivet Acid Mothers Temple.

De tre musikerna som utgör Japanese New Music Festival är Kawabata Makoto och Tsuyama Atsushi från Acid Mothers Temple samt Yoshida Tatsuya från Ruins.

Japanese New Music Festival arrangeras på Huset Magstraede. Evenemanget ingår i den experimentella musikfestivalen Wundergrund som varar i tolv dagar med start den 27 oktober i Köpenhamn.


Huset Magstraede ligger på Rådhusstraede 13.

Läs mer om evenemanget här. Turnéplan, videoklipp och beskrivning av de olika akterna finns här.

Fotnot: Tyvärr besöker inte japanese New Music Festival Sverige. Två Skandinavien-spelningar är inbokade. Förutom i Köpenhamn spelar de japanska musikerna i Oslo den 17 november.

söndag 17 oktober 2010

Extasanalys väcker dansglädje

"Dionysus was the first rock star."*

Påståendet tillhör Barbara Ehrenreich. I Dancing in the Streets - A History of Collective Joy från 2006, utgiven på svenska under titeln Karnevalsyra, gör den amerikanska journalisten en grundlig analys över den kollektiva glädjens och extasens historia. Och självklart finns Dionysos, vinets gud, med i berättelsen.

Dancing in the Streets är ett imponerande arbete. Visst, man kan invända mot den lite överdrivet akademiska tonen. Och varför finns där inget kapitel om schamanism? Trots att extasen är själva grunden för utövarna nämns bara schamaner vid några få tillfällen.

Barbara Ehrenreich hoppar också över acid house-kulturen. En trolig förklaring är hennes ålder. Journalisten var i 25-årsåldern när hippierörelsen uppstod; när ravekulturen föddes var hon närmare 50. För Barbara Ehrenreich är det naturligtvis lättare att skriva om Grateful Dead-konserter än om ravefester.

Men bortsett från dessa inte helt obetydliga luckor är Dancing in the Streets fylld av briljanta analyser och vassa formuleringar.

Som mest intressant blir det när Barbara Ehrenreich, född 1941, skriver om sin egen generation, den som var ung på 1960-talet. Vid utgivningen av bokens svenska översättning skrev Kajsa Ekis Ekman i en recension i DN att "Erenreichs kapitel om rocken är ren njutning att läsa: hon är fruktansvärt analytisk och får en att vilja dansa samtidigt." Jag kan bara hålla med. Dancing in the Streets är, sin akademiska inramning till trots, otroligt... inspirerande.

Läs och bli hänförd; Dancing in the Streets tillhör bland det bästa som har författats om extas.


*Barbara Ehrenreich, Dancing in the Streets (2006), s 41.

Fotnot: Mircea Eliades standardverk Shamanism - Archaic Techniques of Ecstacy är en utmärkt ingång till ämnet schamanism. Vill man få koll på acid house-kulturen rekommenderas Energy Flash - A Journey Through Rave Music and Dance Culture av Simon Reynolds.

torsdag 14 oktober 2010

Men vad hände egentligen med Tommy Hall?

Läsare av föregående inlägg undrar kanske vad som hände med 13th Floor Elevators jug-spelare och låtskrivare Tommy Hall. Jennifer Maerz har tagit reda på svaret.

I en längre artikel med rubriken A Long, Strange Trip, publicerad den 18 februari 2009 i SF Weekly, får läsaren följa Tommy Hall från livet som filosofi- och psykologistuderande på University of Texas i Austin i början av 1960-talet, via åren med 13th Floor Elevators till den äldre man han är idag.

Dessvärre visar det sig att Tommy Hall är både rasist och homofob. Dessutom avskyr han... eh... hippies.

Som beundrare av 13th Floor Elevators är det förstås svårt att inte känna sig knäckt över Tommy Halls unkna människosyn. Men låt inte detta avskräcka dig. Artikeln är lysande och alla som är intresserade av 13th Floor Elevators borde läsa den.


Läs Jennifer Maerz intervju med Tommy Hall här.

onsdag 13 oktober 2010

Psych-rocklegend besöker Sverige

Få musiker från 1960-talet är lika kultförklarade som Roky Erickson. Och till skillnad från en rockikon som Jim Morrison ligger han inte nedgrävd på en kyrkogård i Paris, utan är i allra högsta grad i livet. I december besöker Roky Erickson Sverige.

Roky Erickson var ledare för det psykedeliska rockbandet 13th Floor Elevators. Bandet släppte endast några få skivor, varav debutalbumet The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators från 1966 och uppföljaren Easter Everywhere (1967) tillhör bland det bästa som släppts i genren.

De flesta amerikanska band som spelade psykedelisk rock kom från Kalifornien; Grateful Dead, Country Joe & The Fish och Jefferson Airplane, för att nämna några exempel, var samtliga baserade i San Francisco-området. 13th Floor Elevators var från... Texas. Hur mycket bandets geografiska placering påverkade deras sound är förstås svårt att säga. Men att det hade en viss inverkan på låtarna är nog inte en helt vild gissning; musiken hade en rå nerv som sällan delades av banden från Kalifornien.

13th Floor Elevators karriär blev kort. Redan 1968 splittrades bandet och Roky Erickson blev inlagd på mentalsjukhus.*
 
Men skivorna finns kvar. Och återupptäcks hela tiden av nya generationer. Den mörka, lite olycksbådande tonen i musiken har en dragningskraft som gör att skivorna är värda att lyssna på även ett decennium in på 2000-talet. Titeln på debutplattan från 1966 var knappast någon falsk varudeklaration; 13th Floor Elevators var ett psykedeliskt band. Visserligen saknar deras inspelningar den typ av studiomanipulation som exempelvis Jimi Hendrix och Pink Floyd ägnade sig åt, men att det var fråga om musik med kosmiska förtecken är det ingen tvekan om. Debutplattans färgsprakande omslag, ljudet från Tommy Halls pulserande "electric jug" och de långa, ibland svårtolkade texterna gav bandet en klockren inramning.

"Well it starts like a roller coaster ride, so real it takes your breath away", sjunger Roky Erickson i Roller Coaster. Låten tillhör 13th Floor Elevators mest hyllade. Den engelska musikjournalisten John Savage satte den på nionde plats på The Psychedelic 100, en topplista publicerad 1994 i Mojo samt några år senare i boken I Want to Take You Higher - The Psychedelic Era 1965-1969.

Mängder med band och artister har gjort tolkningar av 13th Floor Elevators-låtar. Kvaliteten har förstås varit varierande. En av de mer lyckade tolkningarna kommer från Primal Scream som på albumet Screamadelica från 1991 gjorde trippig house av 13th Floor Elevators Slip Inside This House. Ett mera samtida exempel på en bra tolkning av bandets låtar är Psychic TV:s live-version av Roller Coaster, släppt som bonusspår på albumet Mr. Alien Brain vs The Skinwalkers från 2008.

Om Roky Erickson kommer att framföra några 13th Floor Elevators-låtar under de kommande Sverige-spelningarna låter jag vara osagt. Men chansen är hyfsat stor. Han brukar nämligen göra det.


Roky Erickson spelar i Stockholm den 14 december, i Göteborg den 16 och i Malmö den 17. Den 18 december besöker han Köpenhamn.

Lyssna på 13th Floor Elevators Slip Inside This House här.

*Behandlingen, som bland annat innefattade elchocker, varade i flera år. På 1970-talet återvände Roky Erickson till musiken och har släppt ett antal skivor efter åren med 13th Floor Elevators. Så sent som i år kom albumet True Love Cast Out All Evil, inspelad tillsammans med bandet Okkervil River.

fredag 8 oktober 2010

Obskyr hippie-organisation åter i ljuset

Rolling Stone Magazine kallade dem för "hippie-maffia". Men från början var de något helt annat; The Brotherhood of Eternal Love bestod 1965 av något så osannolikt som en grupp djupt religiösa surfare som använde LSD för att komma närmare Gud. Gruppen, som var baserad i södra Kalifornien, registrerade sig till och med som kyrka i förhoppning om att använda drogen som ett religiöst sakrament. Men LSD förbjöds i oktober 1966 och att lagligt använda syra i religiösa sammanhang var därmed otänkbart.

Förbudet ändrade ingenting; The Brotherhood of Eternal Love hade hittat sitt sakrament och fortsatte att använda LSD. De ville att så många människor som möjligt skulle ta drogen och började så småningom också distribuera den (tillsammans med cannabis) i stora mängder. Flera av medlemmarna dömdes senare till långa fängelsestraff för narkotikasmuggling.

Trots att deras historia på många sätt är häpnandsväckande har förvånansvärt lite skrivits om The Brotherhood of Eternal Love. Stewart Tendlers och David Mays klassiska The Brotherhood of Eternal Love - From Flower Power to Hippie Mafia: The Story of the LSD Counterculture från 1984 var länge den enda utgivna bok som exklusivt handlade om gruppen.

Men tidigare i år kom Orange Sunshine: The Brotherhood of Eternal Love and Its Quest to Spread Peace and Acid to the World skriven av den amerikanske journalisten Nicholas Schou. Nicholas Schou har intresserat sig för de psykedeliska surfarna under ett flertal år och har skrivit en rad artiklar om dem för tidningen OCWeekly, däribland en längre text från 2005 med rubriken Lords of Acid som är klart läsvärd.

Mitt eget intresse för The Brotherhood of Eternal Love började på allvar runt 2003. Jag kom då i kontakt med en man vid namn Skip som var med alldeles i början när gruppen bildades. Skip började skriva ner sin egen berättelse om sin tid med The Brotherhood of Eternal Love, vilket utvecklades till en fantastisk historia som tar sin början i en bibelläsning i bergen, på LSD. Men Skips tid med The Brotherhood of Eternal Love blir kort. Mötet med en buddhistmunk får honom att lämna gruppen.

Tyvärr är flera av medlemmarna i gruppen döda och de som fortfarande finns i livet börjar nå en hög ålder. Därför är förstås Nicholas Schous bok välkommen. Det är inte heller otänkbart att fler människor som var en del av The Brotherhood of Eternal Love kliver fram och berättar sina historier innan det är för sent. Låt oss hoppas på det.


Dangerous Minds har gjort en intervju med Nicholas Schou med anledning av hans nya bok. Se intervjun här.

Skip's Story: The Beginnings of The Brotherhood of Eternal Love finns publicerad på The Oak Tree Review och går att läsa här.

Orange Sunshine: The story of The Brotherhood of Eternal Love and the Last Days of the Endless Summer är titeln på en kommande film om gruppen. På Orangesunshinemovie.com kan man bland annat se intervjuer med tidigare medlemmar.

Fotnot: The Brotherhood of Eternal Love leddes ursprungligen av John Griggs (bilden).

tisdag 21 september 2010

Konstnär skapade psykedelisk filmklassiker efter svampjakt

1962 lämnade den amerikanske videokonstnären Bruce Conner (1933-2008) San Francisco för att bo i Mexiko. Själv har han sagt att flytten handlade om att vänta ut nästa atombomb. Under Bruce Conners ettåriga vistelse i Mexiko fick han besök av psykologiprofessorn Timothy Leary, senare känd för att ha populariserat drogen LSD.

Tillsammans gav de sig ut på svampexkursioner på den mexikanska landsbygden. Det var förstås inte vanliga soppar som Bruce Conner och Timothy Leary letade efter, utan de visionära svampar som innehåller det hallucinogena ämnet psilocybin. Svamparna hade redan använts under mycket lång tid av schamaner, men efter en artikel publicerad i Life 1957, skriven av bankmannen R. Gordon Wasson, började även västerlänningar att intressera sig för hallucinogena svampar.

Det är oklart om konstnären och psykologiprofessorn faktiskt hittade vad de sökte. Men exkursionerna resulterade i Bruce Conners psykedeliska 16-milimetersfilm LOOKING FOR MUSHROOMS (hans titlar skrevs alltid med versaler). En första version färdigställdes 1965, då som en loop ämnad att projiceras utan avbrott. Två år senare inkluderade Bruce Conner The Beatles-låten Tomorrow Never Knows i verket. John Lennons text, med fraser som "Turn off your mind, relax and float downstream", är tagen från Timothy Learys "trippmanual" The Psychedelic Experience, vilken i sin tur är en bearbetning av den tibetanska dödsboken.

I mitten av 1990-talet redigerade Bruce Conner om filmen ännu en gång. LOOKING FOR MUSHROOMS förlängdes till 15 minuter och fick ett nytt soundtrack. Den nya versionen innehöll Terry Rileys Poppy Nogood And The Phantom Band, också det ett utmärkt val. Terry Rileys vibrerande och nervöst hetsiga tape-loopar manar till djup introspektion och är som gjorda för Bruce Conners bilder.

Ladda ner LOOKING FOR MUSHROOMS (15-minutersversionen) via bloggen The Sound Of Eye här.